och jag bevakar på avstånd. Sen butiken stängdes har inbjudningarna blivit allt färre för varje år och i år blev det just ingenting. Jag har inte funderat så mycket på det men nu saknar jag det verkligen. Det är något speciellt med stämningen. Förväntan inför vad som skall visas. Förhoppningen om att bli överraskad och inspirerad. Att få uppleva ett modeögonblick. Det är svårt att beskriva men jag tycker att det finns ögonblick som liksom fastnar. När jag ser något som jag verkligen gillar, eller som tilltalar mig på något annat sätt (det är inte alltid ett gillande från början) så kapslar jag in ögonblicket och sparar det någonstans i huvudet för att inkorporera det med min egen person. Något som får mig att gå igång, att börja tänka i nya banor kring kläder, färger och fomer. Det är sådant jag hoppas på när jag står där och trängs med alla fashionistor. Och sen är ju själva folkspaningen oslagbar. Det blir ofta en närmast komisk effekt när så många modemänniskor syns på ett och samma ställe. Alla dessa personer som vanligtvis en och en sticker ut blir under modeveckan en massa. Den som då sticker ut är den med minst extravaganta kläder. Även om det just i Stockholm brukar vara rätt svart. Men klackarna är alltid höga och med klackhöjd medföljer en förhöjd känsla av power (inte makt utan mer kraft fast som en blandning av de båda, därför passar engelskan power bättre). Alla spanar på alla och försöker dölja sin självmedvetenhet.
Det är kul, det är glamouröst (man får ofta bubbel) och jag förstår att det lockar så många.
Men det kan också vara som att kastas tillbaka till högstadiet med dess hierarkier och maktobalanser. Det är väldigt tydligt vilka som räknas och inte. Blickar scannar snabbt och vant av din klädsel och det som kändes som en lite vågad och riktigt snygg outfit när hemmet lämnades kan snabbt börja klia och skava. Det är så himla lätt att känna sig "fel", bland alla de här människorna som jobbar med att vara "rätt".
Och där är den, den negativa sidan av modet, som alltid ligger och lurar runt hörnet. När mode blir ångest och otillräcklighet istället för kreativitet och lust. När plaggen du valt får dig att känna dig mindre värd, mindre snygg, mindre bra istället för att förhöja din självkänsla. Det händer när man börjar jämföra sig med andra. Och ingenstans finns det så många snygga människor att jämföra sig med som under en visning under en modevecka. Lösningen? Jämför dig inte med andra. Ett gott självförtroende gör vilka kläder som helst snygga. Så är det faktiskt.
4 kommentarer:
Anna, du skriver så bra!
tack Patrick!
Så bra skrivet Anna!! Slogs av hur väl det stämmer...hur det känns att gå mot tältet/visningslokalrn och mötas av de där scannande blickarna!! Tyckte faktiskt att det var jätte-jobbigt när jag hade Copenhagenstreetstyle! Jag ville inte alls vara en del av modefolket...ville bara betrakta, dokumentera och beundra andra. Hatade de där blickarna.
Kram
Jenny: Tack, kul (eller kanske mer synd) att du känner igen dig. Tror väldigt många upplever samma sak faktiskt. Visningsveckorna är både det bästa och det sämsta med modevärlden. denna ständiga ambivalens som man känner in för branschen. Eller rättare sagt, man älskar mode, de kreativa lustfyllda, men avskyr branschen med alla hierarkier och skit.
Post a Comment