Fyndat på bokrean

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vintage "fynd" på etsy

Etsy är fantastiskt. Den här klänningen från tidigt 60-tal är fantastisk. Det enda som inte är helt fantastiskt är nog priset. 185 USD, fast jag tycker nog att den är värd det, absolut, det är bara det att jag inte har det just nu.

Du ska inte tro det blir sommar

Sommarlängtan. Torrt gräs som sticker under fötterna. Lukten av sjö. Jord. Ren torr asfalt. Doften av sommarregn. Grönska. Orkar inte med den här vintern mer nu.
          
väska; 3.1 Philip lim 495 dollars
kavaj; acne  3089,29 sek
klänning;  och skor carin wester 1400 + 2500 kronor
skor;  3.1 Philip Lim 375 dollars

Jag, grunge och Dagmar

De flesta av oss byter stil lite då och då under livets gång. Man har kanske några stilar som man växlar mellan. Själv pendlar jag gärna mellan en quirky skolflicksstil med söta klänningar med peter-pankragar och glada färger, en mer kvinnlig elegant och bohemisk stil med inspiration från ysl le smoking, 70-tal med hög midja och vida ben, kavajer, och så min absoluta favorit; grunge. Jag älskar stora luddiga koftor, slitenhet och kängor. Allra helst kombinerar jag nummer ett och tre. Söt klänning, grungig kofta och grova skor. Att just grungen ligger mig närmst om hjärtat tror jag beror på att det var då, i mitten av 90-talet som jag "hittade mig själv", ursäkta det slitna uttrycket, jag gillar de inte, men hittar inget bättre just nu. Jag kom i alla fall på att det var okej att inte vara så populär, att inte vara bra på jympa och att hellre läsa böcker än dricka hembränt (jag är från landet) bakom fritidsgården. Jag klädde mig i svarta jeans, dr martens och en fruktansvärt ful röd fiberpälströja och så en grönrutig keps ovanpå det. Lyssnade på Nirvana, The Cranberries, Red hot chili peppers och Ebba Grön. Och identifierade mig som alternativ.

Även om jag sedan dess har skaffat mig en stundtals lite prydligare stil så återkommer jag ändå alltid till det ruffiga och oborstade. Jag har fastnat där. Jag tror att det är likadant för många andra också, man fastnar i en stilperiod i sitt liv. Tanken slår mig ofta när man ser nyhetsreoprtage på teve om folk någonstans i Sverige, eller ännu hellre i USA. Ibland ser de ut som om ingenting hänt sedan 80-90 eller 70-talet och jag tänker att det måste bero på att det var då personen hittade sig själv eller i alla fall sin stil. det är fint på något sätt.

Varför berättar jag det här? Jo för att Dagmars höstkollektion talade direkt till mitt grungiga flickhjärta. I alla fall delar av den.

Dagmar har under ett par säsonger blivit allt vuxnare och elegantare så att de till hösten valt en flickigare och råare stil var lite oväntat. Jag gillar det verkligen men jag vet inte om det går hem hos Dagmarkunden som jag tror är en vuxen och prydlig kvinna.

Vad tycke du om Dagmars höstkollektion?  Har du stilmässigt fastnat i någon period i ditt liv, i så fall vilken? Kommentera gärna....

Party like its 1999

Vårens färger känns nya och fräscha. Rodebjers höstKombo rött och cerise har vi väl inte sett förr. Eller?







Bilden är från Svenska Elle mars 1999 och modellen från Dries van Notens vårkollektion samma år(gissar jag). Cerise och rött. Bara 12 år sen. Sämre inspirationskällor finns ju.







Hittade tidningen och några till från 98-99 på Hemmesta loppis igår. 98 var jag 17 och hade ännu inte börjat läsa elle. Jag var kläd- och stilintresserad men hade inte upptäckt modevärlden. Kläder var mer kopplat till musiksmak och identitet än till internationella modeskapare. Så det är väldigt kul att se vad som var mode då.

I tidningen finns även ett stort reportage om Nina Persson och man får nog säga att hennes stil utvecklats positivt sedan dess.







Posted using BlogPress from my iPhone

Älska ebay

Papegojan har kommit. Den luktar gammal ciggtant och hade med sig en hälsning.






Det kommer jag garanterat att göra.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vintage auktion

Passar inte de stora vintageauktionerna på Bukowskis din budget så kanske det här kan vara något. Lilla vintagebutiken Kellerman på söder ordnar auktion den 26 februari. Alla plaggen finns att beskåda på deras hemsida. Inte så väldigt stort utbud men det finns allt några godbitar tycker jag. Som den blå 50-talsensemblen i spets och den röda Lanvinklänningen från 80-talet.

Utöver själva auktionen bjuds det på vin och mingel. Platserna är begränsade så man får boka via mail .

Vad tar ni för kvinnan där i fönstret?

Eftersom dörren är för smal för vårt lilla ekipage:



Nöjer jag mig med att fönstershoppa och tänker på att vad härligt det skulle vara att vara en sådan där avslappnat elegant och intellektuell Rodebjerkvinna som jobbar på kontor och samlar på konst.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Barn och fyllon har mycket gemensamt

Barn som precis lärt sig gå ser ut som fyllon. Det har Johannes Nyholm använt sig av och låtit sin dotter ragla omkring i en scenografi föreställande en bar på las Palmas. Kortfilmen vann priset "Startsladden" på Göteborgs filmfestival. Med motiveringen:

”En tragikomisk film i en galen värld som känns otäckt bekant. En genial hybrid av Sällskapsresan och Easy Rider som går rakt in i våra hjärtan.”

DN har intervjuat.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/snackisen-las-palmas-far-startsladden

Jag vill hemskt gärna se

Papegojfeber

Har alltid ogillat levande fåglar, tycker att de är obehagliga med sitt flaxande. Oberäkneliga. Gillar inga djur som flyger egentligen. Men i porslin gör de sig väldigt bra. Ebay är fantastiskt. Ville ha en porslinspapegoja, gärna en lampa med papegojfigurinfot, men hittade ingen. Blev den här lilla krabaten istället. Väntar på posten.

New York fashion week och löskragar

New York Fashion week är i full gång. Jag bevakar style.com, kollar alla visningar, tänker på dem men hinner inte skriva mer än att Rodarte inte gjort mig eller någon annan besviken, att härliga 90-talsmaterialet lurex verkar göra comeback, att spets syns hos många och boknörden är het.

Hos de svenska märkena syntes väldigt många knäppta små kragar. En sån där liten modedetalj som kommit smygande på oss för att plötsligt en säsong invadera modet. Acne har gjort skjortor med små kragsnibbar flera säsonger. Man kan köpa en skjorta eller blus med krage och ha under det mesta. Man kan också köpa bara en krage, som de här som finns hos fina lilla butiken Pixiemarket (New York baserad butik med många roliga små märken däribland Rodebjer och Carin Wester, väldigt snyggt stajlade bilder och en allmänt mycket trevlig känsla).

De är gjorda i PVC och finns i rosa och orange. Jag tror jag tar och köper en rosa nu. Användbart eller hur? Man kan ha dem till allt. Allt som har tillräckligt hög halsringning vill säga. En T-shirt, en stickad tröja, en kraglös blus, eller klänning eller varför inte till något som inte har tillräcklig hög hals, så att den blir som ett halsband nästan. 

Man kan nog också ganska lätt göra en egen löskrage. Bara att klippa av kragen på lämplig secondhandskjorta eller blus. Och sedan fålla kanterna lite. Skall göra ett försök på en trasig skjorta jag har. Lovar att visa resultatet, om det blir något. 

En dagens på natten

I dag har jag köpt en blommig skjorta i en secondhandaffär i Ektorp centrum. Skjortan är från Lexington och har fint Libertyliknande blommönster. Över den har jag en klänning från Monki som är svart. Inuti är jag ganska sömning (försöker se pigg ut). God natt. 

Rodarte i sällskap av en död poet

Elle Fanning: Rodarte's Muse on Nowness.com.


Tillsammans med fotografen och videokonstnären Todd Cole har Rodartesystrarna gjort en film som heter The Curve of Forgotten Things. Skådespelar gör Elle Fanning som efter huvudrollen i Sofia Coppolas film Somewhere blivit Hollywoods senaste favorit. I filmen går hon genom ett öde landskap och snurrar runt i ett öde hus. Helt magiskt byter hon kläder, från vårkollektioenen 2011, medan kameran zoomar in något annat eller när hon går från ett rum till ett annat. Jag har väldigt svårt för det naiva snurrandet, känns som en otroligt sliten titta-jag-vill-vara-en-liten-flicka-kliché. Nu är ju i och för sig Elle Fanning en ganska liten flicka. Hon är född 1998, men kläderna är ju mer passande för en 30- än 13-åring. Men bortsett från piruetterna är det en väldigt vacker film där kläderna smälter ihop med landskap och interiör. I första scenen går hon iklädd en klänning med färgen av torkat gräs, bland torkat gräs. Inne i huset har hon storrutigt i vad som antagligen varit husets bibliotek men som nu bara har en bokhylla som gapar nästan tom. För att senare stå i blåblommig klänning framför en blåblommig tapet. Det är tydligt och väldigt fint.

Inspirationen till kollektionen kommer från 1970-talets norra Californien, med referenser till Redwoodskog, guldrusch och Asiatiska influenser. 70-talet präglar filmen som är filmad med en Cooke-lins (säger mig ingenting tyvärr) från just 70-talet. Men Elle Fannings långa blonda hår med sidbena långt åt sidan och hårspänne påminner väldigt mycket om hur min mamma såg ut på 70-talet. Fin.

Titeln kommer från poeten Richard Brautigans dikt med samma titel. Filmen och dikten handlar om glömda saker, cirklar och tidens kurva, säger Cole till Nowness.

Här är dikten:

"1 / The Curve of Forgotten Things"

Things slowly curve out of sight

until they are gone. Afterwards

only the curve

remains. 

Richard Gary Brautigan tog livet av sig 1984. Han var inte särskilt känd under sin livsstid. Skrev dikter på lättläst och tillsynes enkel prosa, distanserat, ofta med konstiga metaforer. Efter sin död har han inspirerat många författare och konstnärer. Synd att han inte fick veta det, då skulle han kanske valt att leva vidare, fast då hade kanske intresset idag varit mindre...

Vintage shopping

Om du behöver tyg rekommenderar jag en tur till Myrorna i Skärholmen. Här finns massor. Jag hade ingen syinspiration men hittade en härlig kofta.




Cerise och luddig. Flöjten skall Hedda få i födelsedagspresent i morgon. Hon fyller två.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mode är kultur del2

Susanne Ljung intervjuas i Expressen och sätter ord på mina tankar under morgonen. Apropå Elins samarbete med H&M och rollen som moderedaktör på kommande Style by.

"- Om vi tar Elin Kling som ett konkret exempel så är det helt vansinnigt att kalla henne journalist eller designer, hon är varken eller. Men hon är ett jättebra marknadsföringsinstrument för modebranschen.
- Hon har en following av unga tjejer som tycker att hon ser fantastisk ut och gör jättefina kläder, för dem är hon en stilikon och de utgör ett gratis följe för ett tidnings- eller klädföretag, den statusen vill man kunna utnyttja."

Faktum är ju att Elin Kling aldrig själv utgivit sig för att vara journalist. Hon är Elin Kling,  en tjej med grym känsla för stil och trender som hon inte är rädd för att använda sig av. Att klandra henne för brist på granskande i linje med journalistens roll är orättvist.

Susanne Ljung fortsätter.
"PR-byråer, kommunikationsbyråer, modebloggare, vänskapskorruption, det finns många oheliga allianser att avslöja. Och inte bara i denna bransch, det är nog knepigt att stå fri och okorrumperad om man jobbar med bilar eller resor eller en hel del annat också. Börjar man krafsa lite i olika typer av livsstilsgenrer kan man nog hitta mycket som är dubiöst"

Och jag funderar på det där med livsstilsmagasinens egentliga roll. Livsstil handlar ju om konsumtion. Vi är vad vi köper. Vi identifierar oss med varumärken. Kommunicerar våra värderingar genom vår stil, våra val av kläder, inredning, bilar, teknik etc. Vi köper de magasin som ger oss inspiration till att fortsätta leta efter nya identitetsmarkörer. Det är roligt, det är avkopplande och till viss del kreativt. Jag tror inte att vi vill ha mer granskning i dessa magasin. Vi läser inte Elle eller DV för att lära oss om arbetsförhållanden i tillverkningsländerna eller om maktstrukturer på multinationella modeföretag. Vi läser för att njuta av vackra och inspirerande bilder, koppla av, sjunka in i en fiktiv värld, fantisera och få praktiska råd och tips. Eller?

Därmed menar jag absolut inte att man bara skall köpa allt med hull och hår( eller skinn och päls kanske är en mer passande metafor). Modebranschen behöver verkligen granskas, men skall kanske ske någon annanstans än på de glossiga magasinsidorna. Det vill säga i kultursammanhang, dagspress, public service. Men kulturen vet inte riktigt hur den skall förhålla sig till modet. Modet betraktas som ytligt och allt för kommersiellt för att platsa bland den "riktiga" kulturen. Något som jag tror är på väg att ändras precis just nu. Det debatteras ju flitigt om kulturens framtid. Operan letar sponsorer bland företag och regeringen vill att kulturarbetare skall bli mer av entreprenörer än bidragstagare och stipendesökare. Här borde ju modet vara en förebild. En designer har ofta en lång och konstnärlig utbildning. Men istället för att välja konstbanan valde man något som förhoppningsvis gör självförsörjande möjligt. En praktisk tillämpning av sin konstnärliga kreativitet. Men det är ändå kultur.

Om modejournalistikens flytande gränser, eller mode är kultur del 1

Intressant artikel i torsdagens DN. Om hur Elin Kling både gör samarbete med H&M och är modechef på nya modetidningen Style by, att Karolina Skande gör skor tillsammans med Acne samtidigt som hon recenserar modevisningar på Rodeo.net, och om en allmän brist på granskande och/eller kritiserande modejournalistik. I dagens DN finns ännu en artikel på temat.

I senaste numret av danska Cover läser jag att Vogue Paris f.d modechef, Emmanuelle Alt skall ta över chefredaktörsrollen efter Carine Rothfield. Och att Emmanuelle har fler jobb. Utöver maktjobbet som modechef på en av världens mest inflytelserika modetidiningar stylar hon även modehuset Balmains alla visningar och samma sak för Isabelle Marant. Två märken som föga förvånande haft stora framgångar den senaste tiden. Artikeln i Cover tar inte upp att det skulle vara något som helst problematiskt med detta.

Emmanuelle sitter på två stolar och ingen klagar. Att Vogue Paris läsare och Balmains/Isabel Marants kunder, vilka antagligen är ungefär precis samma personer, inte klagar är ju inte så konstigt. De älskar ju den för Paris så karakteristiska avslappnade och rockiga men samtidigt sexiga och glamorösa stilen. Men alla andra märken? De borde ju inte tycka att det är ok att betala hutlösa summor för annonser i ett magasin som helt uppenbart favoriserar dessa två märken. (Här måste jag dock erkänna att det är mycket möjligt att sådan kritik finns men att den gått mig förbi...)

Att modebranschen och därmed modemagasinbranschen är lite speciell när det gäller s.k .gränsöverskridande journalistik är kanske inte så konstigt. För många handlar mode och läsandet av modemagasin om eskapism, om att för en liten stund fly den grå vardagen med jobb och stress för att istället drömma sig bort bland vackra plagg och löften om en snyggare och därmed förhoppningsvis lyckligare framtid. Då bryr man sig kanske inte så mycket om vem som egentligen ligger bakom, man vill bara ha inspiration och lättsmält information om säsongens trender och var man hittar dem.

I Sverige tror jag att problemet delvis beror på modepressens litenhet i förhållande till den klädproducerande modebranschen som är så mycket större. Skriver man om mode, eller vill skriva om mode så är jobben få och alla är potentiella arbetsgivare. Modejournalister brinner för mode och vill inget hellre än att få ägna sig åt sin passion och då är det svårt att våga sticka ut och kritisera. Men biter ju inte den hand som föder en, eller hur? I Sverige är press och PR-folk tätt sammanflätade. Särkilt när det gäller dem som under 2000-talet gjort bloggkarriärer. Jag tänker på Elin Kling, Karolina Skande, Sofi Fahrman, Linn Gustavsson mfl. Några blev upplockade av press (Skande till Rodeo, Kling till Style by), andra av PR byråer ( Linn Gustavsson jobbar på Patriksson PR som företräder svenska märken som Whyred, Hope, Carin Wester m.fl.) och alla är de vänner och umgås.  Det hela liknar mer en privat liten klubb. Frågan är om det är ett problem?

I artikeln i Dn säger Johan Wirfält, chefredaktör på Rodeo.

"– Mode handlar om konsumtion. Det innebär att gränsen mellan kommersiellt och redaktionellt arbete för många i branschen också blir ännu mer flytande. Den flytande gränsen kan vara problematisk, säger han, men är på ett sätt inbyggd i branschen.

Lösningen, enligt Wirfält, är att visa sina uppdragsgivare öppet.

– På det viset kan läsarna själva bedöma en modejournalists trovärdighet, vilket jag tror att de är kapabla att göra."

Och jag tror att han har rätt i det. De flesta modetidningsläsare bryr sig inte så mycket. Det spelar ingen roll om gränserna mellan reklam och redaktion flyter ihop för man kan finna båda lika inspirerande.  Och läser man en blogg förväntar man sig inte att bloggaren skall vara journalistiskt granskande utan man är helt och hållet medveten om att hon eller han bara förmedlar sin egen högst subjektiva uppfattning om saker och ting. Och om den uppfattningen är köpt eller inte spelar inte heller så stor roll. Gillar man det så gillar man det. Om inte, så läser man en annan blogg. och det gör kanske inte så mycket att alla umgås med varandra och håller varandra om ryggen eftersom pressen ändå främst rapporterar om vad som händer framför att analysera eller kritisera. De visar och läsaren/kunden väljer.

Men, jag tror att det finns andra läsare också. De som är intresserade av mode som kulturyttring. Av mode som uttryck för identitet, grupptillhörighet, status, kön etc. Som är intresserade av mode som konstnärligt uttryck och som hantverk. Och dessa läsare blir nog ofta besvikna på de traditionella modemagasinens ytlighet och brist på analys. (Man kan uppskatta dem för helt andra saker däremot) I takt med att det "ytliga " modeintresset ökar i Sverige, och med ytligt modeintresse menar jag intresset för kläderna som man kan köpa i affärerna, tror jag att även de som vill ha mer djup och bredd ökar i antal. Det borde därför finnas utrymme för nya tidningar och för dagspressen att börja behandla mode som en del av kulturen och inte bara hänvisa den till söndagsbilagor och livsstilssidor. För mode är kultur.

En dagens på natten

I dag har jag köpt en blommig skjorta i en secondhandaffär i Ektorp centrum. Skjortan är från Lexington och har fint Libertyliknande blommönster. Över den har jag en klänning från Monki som är svart. Inuti är jag ganska sömning (försöker se pigg ut). God natt. 

Knitting House - En lägenhet i garn

Köket 

I oktober var jag på vernissage av konstprojektet Knitting House, som nu är nominerade till Citypriset av tidningen Stockholm City. Jag gjorde ett litet reportage därifrån som jag nu delar med mig av här. 

I en tom trerummare på Oslogatan 8 i Stockholmsförorten Husby, har det under fem veckor varit full aktivitet. Konstprojektet Knitting House har tillsammans med ortens kvinnor och studenter från Konstfack gjort en stickad modell av den typiska Husbylägenheten. En lördag i oktober var det vernissage i Husby Konsthall. 

Miljonprogramsförorten Husby visar sig från sin allra bästa sida denna strålande höstdag. En liten bit från centrum och dess höghus i betong ligger en klunga röda stugor omgivet av kolonilotter och motionsslingor. Detta är Husby gård. I ett av husen färdigställs de sista detaljerna inför dagens vernissage. Husby Konsthall skall visa upp resultatet av fem veckors intensivt mätande och stickande.

På rejäla byggställningar hänger stora tunna stickade stycken i behagliga grå- och rosatonade nyanser. Tillsammans bildar de en modell i 75 procentig skala av en typisk Husby-lägenhet. Väggar, fönster, kakel, handfat och toalett, allt finns med. Till och med proppskåpet i hallen. Med digitala stickmaskiner har man återskapat de olika tapeternas mönster och varje dörr har sitt eget handvirkade dörrhandtag. Fast allting hänger så klart lite grand. Garnets mjukhet i förhållande till fasta väggars hårdhet är påtaglig. 

proppskåp

– Miljonprogrammen debatteras så ofta ur ett utifrånperspektiv, säger Elin Strand Ruin, konstnär, arkitekt och en av initiativtagare till projektet. Jag ville visa förorten inifrån i stället. Mitt mål var att projektet skulle utföras av kvinnor som bor i precis sådana här lägenheter och känner väl till deras form.

Annika Enqvist som är curator för projektet fyller i:

– Vi har velat undersöka det politiska i det till synes opolitiska. Göra det privata politiskt. Utöver det rent praktiska med mätning, stickning och montering har vi velat skapa en ny sorts mötesplats där alla deltagare kommer till tals och får bidra med sina visioner, ambitioner och kunskaper.

Att hitta kvinnor som ville hjälpa till i projektet visade sig vara ganska lätt, då 80 procent av alla invånarna bor i precis den här typen av lägenhet. I Husby är arbetslösheten hela 50 procent och här finns en väldig massa arbetsmarknadsåtgärder. En av dem, Granby textilateljé, har flyttat hela sin verksamhet till lägenheten på Oslogatan 8 under de senaste fem veckorna.

Sammanlagt har ungefär 30 personer från elva länder plikttroget arbetat från morgon till kväll med skapandet av den stickade lägenheten. 

Väggar

Mevla Topcagic från Bosnien är föreståndare för Granby textilateljé och har varit med och lett arbetet. Hon har själv gjort de flesta virkade detaljer och tillbringat kvällen före vernissagen med att sy ihop väggarna till badrummet.

– Det har varit ett fantastiskt socialt projekt. För de arbetslösa kvinnorna här är det så viktigt att ha någonting meningsfullt att göra på dagarna. Vi har blivit som en familj som träffas, arbetar, lagar god mat och tränar på språket. Och så tänker man så bra när händerna arbetar.

Många av de stickande kvinnorna är här i dag och stämningen är uppsluppen. Det märks att de är ordentligt sammansvetsade och mycket stolta över resultatet. Det kramas, skrattas och skämtas. Utöver kvinnorna och deras anhöriga består den ungefär 50 personer stora publiken främst av unga elever från Konstfack, som är en av många samarbetspartners, och nyfikna Husbybor. Alla verkar känna alla och det känns lite som att vara på hemmafest.

Efter en stunds mingel i den lilla ljusa lokalen börjar dagens mycket ambitiösa program med föreläsningar och filmvisning.

Lena From från Stockholm konst, en underinstitution till Stockholm stads kulturförvaltning, berättar om olika typer av offentlig konst. Och om hur Knitting House uppfyller förvaltningens ambition att tänja på gränserna för vad som bland allmänheten uppfattas som offentlig konst.

Inger Bergström, konstnär och professor på Konstfack talar om textil som skulpturalt byggmaterial och lägger därmed ett konstteoretisk perspektiv på projektet.

– Textil som material är fyllt av politiska associationer, men det är inte bara ett material utan också ett görande. Det vi ser här idag är bara en del av hela verket. Till lika stor del består det av det vi inte ser, det sociala mötet, görandet, hela processen bakom. För deltagarna har stickningen blivit en metod till fördjupat seende. För betraktaren gör de synliga sömmarna och den stickade ytan att handen och arbetet bakom blir synligt. Den mänskliga närvaron blir påtaglig.

Elin Strand Ruin berättar mer ingående om hur själva arbetet gått till.

–Vi har mätt och mycket metodiskt försökt göra en exakt kopia av lägenheten. Projektet är en kärleksförklaring till livet som levts i dessa lägenheter men jag var också noga med att göra det till en riktig undersökning. Går det att översätta betong till garn? Hur exakt kan man vara? Det är även en undersökning i hur man kan skapa nya sociala rum.

Det konkreta arbetet är också vad som visas i den film som hör till verket. Filmen finns även på Husby Gårds hemsida.

Den stickade lägenheten är enastående i sig men är det något som är tydligt under vernissagen så är det just hur stor den sociala delen av projektet varit. En aspekt som riskerar att inte riktigt komma till sin rätt för den som endast ser det fysiska verket som ställs ut fram till och med den 24e oktober.

Flera av deltagarna tar tillfället i akt att tacka initiativtagarna och varandra, och man förstår att de senaste veckorna har varit mycket betydelsefulla för alla inblandade.

– Det här har varit en period med glädje men också stress. Vi har varit arga och ledsna när det blivit fel och när jag kom hit idag nästan grät jag av glädje över att se hur fint det blev. Elin sa att vi skulle göra det här perfekt, men jag vill att konsten skall visa upp det fula. Vi ville göra det perfekta jobbet att visa det operfekta. Jag hoppas att politiker inte glömmer oss invandrare utan ser att vi vill hjälpa till och bidra med allt vi kan, säger Rita Afshari i ett spontant tacktal.

Om det var några politiker i publiken är dock tveksamt. 

Konststudenter

På jakt efter vårkappa?

Ganska nyss fick jag en fråga om var man kan hitta en ljuvlig vårkappa. Jag har letat och letat men inte hitta så särskilt mycket ljuvlighet i vårens ytterplagg. De flesta butiker har ju inte fått in/upp vårnyheterna ännu, väntan på vårkläderna är inte riktigt lika lång som väntan på den egentliga våren, men nästan. 

I vår har många designers inspirerats av ett välklätt YSL-70-tal. En klassisk trench är ett passande plagg till de vida byxorna och skorna med platå. Hela modesveriges nuvarande favorit, Carin Rodebjer har gjort en väldigt klädsam lång trenchcoatliknande kappa som heter Odessa. Längden känns ny och gör att man ser väldigt vuxen ut (inte damig, bara vuxen). Avsaknaden av traditionella trenchcoatdetaljer gör den till ett betydligt roligare och mod(e)igare val i vår. 

Kostar: 2795 kr hos lilla nätbutiken Silly Swan

Som pojkarna

Jag lovade ju att bli en bättre konsument. Köpa hållbara plagg, gärna ekologiska eller secondhand/vintage, mindre spontan förströelseshopping på kedjorna. Sedan dess har jag funderat mycket på det här med hållbar stil. Det är lätt att tro att man måste köpa klassiska minimalistiska, i mitt tycke lite tråkiga plagg, för att de skall bli använda under många år, men så är det inte. Har man en lite mer, hur skall jag beskriva det...knasig eller excentrisk stil så fortsätter man ju att ha det och även lite mer extrema plagg kan vara klassiska. De har aldrig varit trendiga och kommer därför inte att bli otrendiga. Som vad som helst från Comme des garcons. Därför kunde jag inte låta bli att buda hem den här fina lavendellila tröjan. Den är från hösten 2006, men vad gör det? För mig känns den inte daterad på något sätt.

Andra designers som kör på sin stil är tex Betsey Johnson, Vivienne Westwood, Sonia Rykiel

Modeveckan hemifrån - Rodebjer

Igår: jag och Agnes begav oss in till Berzeli Park och Berns för att få en välbehövlig modedos. Väl där krånglade vi av kappa, mössa, koftor, vantar och Agnes overall. Hade tänkt att ha henne i sele på magen. Agnes höll inte med om att det var en bra idé. Jag blev svettig. Ställde mig i ett hörn och försökte amma lite. Men det var svårt för jag hade tagit på mig kläder som var lite mer modevecka än amning. Agnes hade inte tålamod. Visningen började närma sig vilket innebar att lokalen började bli full och jag var inte inne i god tid som jag tänkt mig. Blev svettigare. Agnes blev mer och mer missnöjd och då precis där insåg jag vilken idiot jag var. En trång varm och folkfylld modevisning är ungefär sämsta stället för en tvåmånaders bebis. Och för hennes mamma. Hur kunde jag ens komma på tanken? Så vi klädde på oss igen och åkte hem. Ibland har jag svårt att inse mina (och Agnes )begränsnigar.

 Det var extremt skönt att komma hem och kolla på Carin Westers och Rodebjers visningar på www.bonmagazine.com istället.

Bilder från Rodeo.
Jag håller helt och hållet med hyllningskören av Rodebjer. Färgkombinationerna var vackra, oväntade och fantastiska. Inte helt oväntat efter flera säsonger (år) av svart svart svart och greige och beige och ickefärger så är det nu färg som gäller. Ingen är gladare än jag. Eller vad vet jag om det förresten. Alla blir glada av färg. Återstår att se om det är vad som kommer att hamna i butikerna också. Hoppas. Jag vill hemskt gärna ha röda byxor och lila tröja.

Hoppas ni läste porträttet av Carin Rodebjer i DN söndag, förra veckan tror jag att det var. Det var fint och intressant och gav förklaring till kollektionens titel: The year of magical thinking. Carins syster gick bort i cancer och titeln refererar till Joan Didions bok med samma titel som författaren skrev för att hantera sorgen över sin man.

Några citat ut artikeln:

"Jag vill att man ska kunna ”bära sig” i mina kläder. Det ska vara behagligt att bära, men också elegant."

" Att jaga andra människors bekräftelse och godkännande är tidskrävande och gör livet svårt. Investera tiden i dig själv i stället. "


" Jag är präglad av alla ställen jag har bott på och var man än är så finns det en röd tråd i de människor man attraheras av. För mig handlar det om ett slags obrydd elegans, att stil är mer inspirerande än trender. Rodebjer löper genom alla åldrar och geografiska platser."


Carin verkar vara både vis och snäll. Och ha ett självförtroende som lyser igenom i hennes design. Hon lyckas göra plagg som stärker bäraren utan att ta över. En Rodebjerkvinna känns intelligent och självsäker. Bestämd men ändå mjuk. Som man vill vara. Karolina Skande håller med.

" Som vanligt vill man inget hellre än att vara en Rodebjer-kvinna efter att ha sett Rodebjers kollektion"