Sunday, October 09, 2011

Bonjour tristesse

(skrev detta för ett tag sedan men blev som vanligt avbruten av barn innan jag hann klart. Eftersom texten ändå var rätt lång ville jag inte förpassa den till den överfulla drafts-foldern utan postar nu istället, veckor senare)

Jag är föräldraledig. Mellan nio och tre på dagarna är Hedda på dagis, jag och Agnes har dagen för oss själva. Vi bor i hus med mycket natur runt omkring. Det är tidig höst och fint väder, man borde vara ute hela tiden. Men jag tröttnar.

Tröttnar väldigt snabbt på att vara inne. På sisyfosarbetet vid diskbänken. Så fort en måltid är över måste man skölja, ställa in i diskmaskinen, torka av, sopa golvet ( Agnes är nio månader och merparten av hennes måltider hamnar på golvet) och ställa in i skåpen. Låter ju inte så märkvärdigt men ibland känns detta som ett oöverstigligt berg av tristess. Vi går ut, går en promenad. Träffar ingen för alla är på sina fina jobb i stan. Kollar lite på de senaste husbyggena och filosoferar över människans kamp mot naturen och vice versa. ( senaste dagarna har det sprängts och borrats något vansinnigt, människan låter minsann inte ett litet berg stoppa henne när hon hittat en tomt att bebygga i detta attraktiva barnvänliga natursköna område nära både stad och vatten). Tröttnar ganska snabbt på att vara ute också.

Mellan nio och tre, det är sex timmar, man borde ju hinna med en hel del. Jag tänker att jag skall passa på att gå på museer, gallerier och annat inspirerande nu medan Agnes fortfarande är relativt nöjd i vagnen, men det är så svårt att ta sig för. Så jag gör vad jag brukar göra när jag inte har någon fantasi eller initiativkraft, jag åker till Nacka Forum...

Där finns mat, toaletter, affärer, folk att titta på, allt vi behöver. Det är så lättillgängligt. Bara att köra in bilen i parkeringsgaraget kliva ur och rakt in i härligheten. Och inte behöver man bekymra sig om en regnskur eller två. Här inne är man skyddad.

Vi strosar runt. Agnes blickar nyfiket omkring sig, flirtar hej vilt med tanter och gubbar som också upptäckt köpcentrats funktion som modern fritidsgård för pensionärer, förämdralediga och andra dagdrivare. Jag köper en tidning på press-stop ( ojojoj många pengar hamnar i deras kassa) som jag tänker läsa under lunchen. Jag har fortfarande inte fattat att det inte är någon ide att ha lektyr till bordet eftersom Agnes inte riktigt finner sig i att bli nonchalerad på det sättet, vilket så klart är helt i sin ordning då det ju faktiskt är för hennes skull som jag inte jobbar. Köper ändå senaste numret av Vogue för att kunna drömma mig bort vid annat tillfälle.

Kollar i affärerna, ni vet, de vanliga som finns i alla köpcentran och gallerior i landet. Överallt ungefär samma plagg. I höst är det mycket 60-talsretro. Fina fast extremt tunna och skrynkliga blusar med kragar, A-linjeformade klänningar i polyester och kjolar med rynkig fåll knöhöga stövlar i plast och fina kappor med redan i butiken avskavda guldknappar och på Zara kan man köpa sig en hel Celinelook som inte passar. Ormskinns boots med liteför hög klack eller totalt opraktiska men väldigt söta barnkläder. Inspirationen uteblir. Allt känns så sunkigt. Kläder i massor men ingen glädje. Jag vet ju att om jag köper något så kommer ju just det plagget antagligen bli uppskattat och trivas fint i min egna garderob men just där i affären känns allt bara så futtigt, opersonligt och billigt i ordets mer negativa bemärkelse. Tusentals plagg som producerats till minsta möjliga kostnad för att snabbt säljas, bäras ett par gånger ochsedan förvisas som förra årets trend.

Jag provar ändå.




En hjärtblus som är för trång i ärmarna och med tanke på att det är 100% polyester och att jag faktiskt svettas lite ibland går den bort.




En annan söt blus, men den där färgen är endast fin i teorin och kanske på andra, jag ser till och med glåmigare ut än jag känner mig.




En mysig höstkofta då, måste ju bli välanvänd. Lappar på armbågarna är fint men 73% acryl. Den har den där torra sträva känslan som acryl har och jag ser framför mig hur den kommer att bli väldigt noppig inom kort.

Det blir inga köp och det är ju lika bra det. För det är ju verkligen inte så att jag behöver någonting-inget alls. Jag vill bara ha något för att känna mig lite glad. Köpa mig lite förnyelse och hopp om vilken förträfflig och snygg person jag snart kommer att bli. Fylla det där hålet inom mig med något nytt och fint.

Nästa gång vardagstristessen slår till skall jag minsann se till att konsumera lite kultur istället för att ödsla timmar av livet i allt för ljusa provrum med dammråttor på golven.


- Posted using BlogPress from my iPhone

2 comments:

Anonymous said...

Fint du skriver!
Kram -en som har det ganska samma... (Lisa)

Anna said...

vi kanske skulle göra något annat tillsammans någon dag?