Mode hjärta PR=Styleby

Sanna Samuelsson, kvinnan bakom bloggen Black and Beyond, är ny moderedaktör på Nöjesguiden och plötsligt finns en anledning att återigen börja plocka upp gratistidningen när tillfälle ges. Sanna ersätter Michaela Forni som är en trevlig tjej men sådär särskilt vass skribent kan hon inte anklagas för att vara.  Sanna Samuelsson däremot börjar sitt nya jobb med att bland annat träffsäkert beskriva vad som är nya glansiga magasinet Styleby's problem. Att det är en tidning om att göra en tidning.

 "Det verkar inte vara innehållet som räknas, utan hur innehållet ser ut. Att det finns innehåll. Att man gör något som kan fångas på bild." Att intervjun med Karl Lagerfeld handlar mer om att Elin Kling intervjuat Karl Lagerfeld än om Karl Lagerfeld. Och jag håller verkligen med. Till vissa delar är Styleby en snygg och inspirerande svensk version av danska Cover; som i intervjun med konstnären Sara-Vide, Kentgitaarristen Sami Sirviös intervju med Britta Persson och med inspirerande snyggt och personligt klädda människor från "gatan", men  sen plötsligt handlar allt bara om Elin Kling igen.  Jag har absolut ingenting emot Elin Kling, jag vet att hon är snäll, jobbar hårt och hon kan verkligen klä sig snyggt, men jag drömmer inte om att vara Elin Kling. Och för att riktigt uppskatta Styleby som måste man nog göra det. Man måste vara intresserad av Elin Kling i första hand och mode i andra.

Sen är det den andra grejen med hela den här lilla svenska modevärlden. Att ingen riktigt vågar kritisera, eftersom alla är så beroende av varandra för att få jobb. Sanna skriver i sin första krönika; " Jag kommer inte att skriva om ett märke bara för att få sitta längst fram på visningen sedan. Jag kommer inte att skriva om produkter i utbyte mot att få gå på pressfrukostar. " Jag tror inte att särskilt många av våra framgångsrika modeskribenter skulle erkänna att de gjorde så heller, snarare förneka. Men - jag tror att de ändå, antagligen oftare än vad de är medvetna om, censurerar sig själva för att inte riskera sin plats i den inre mode-hjärta-PR-kretsen.

På nöjesguidens hemsida kan man läsa en kort intervju med Sanna där hon säger:

Din första krönika kan sammanfattas som en enda stor pik mot svensk modejournalistik, där du ratar pressfrukostar och fjäsk med modeföretag i hopp om att få sitta längst fram på modevisningar, är det så illa som du målar upp det?

– Det är inte menat som en pik, utan mer som en programförklaring för mig personligen, haha. Det är ju allmänt känt att modejournalistiken har problem med lojaliteterna och att den alltid haft det. Men jag tror att i och med att bloggarna, som ofta är oberoende från början och inte knutna till någon tidning, har fått så stor makt i Sverige, blir kanske problemet mer akut här.

Bloggarna är ju beroende av att få gå på visningar för att kunna visa för läsarna att de suttit på en viss rad, fotat en viss kjol, pratat med en viss designer osv. Eller bara att de blivit bjudna på ett rosémingel. Det handlar om att ha ett åtråvärt liv. Och om man sitter hemma och äter en ostmacka framför datorn istället... Jag förstår att det inte är så mycket att blogga om. Men missförstå mig rätt nu, jag har inget emot bloggare. Jag är själv en.

Men jag vill testa om det går att hålla sig borta från det där beroendet av PR och företagens goda vilja. PR kan ju fungera som informationskälla, men man måste kunna hålla sig kritisk till det och ärlig mot sina läsare, vilket inte alla verkar kunna göra. Dock att vissa gör det jättebra, för det finns ju ändå många bra modejournalister i Sverige, jag säger inget annat! Jag vill bara hjälpa till med att höja den där ribban några ljusår.

Modemagasinen och PR-byråerna lever i symbios. Detta beskrivs även i Elsas värld, Sofi Fahrmans andra bok i serien om modebloggerskan Elsa. Hur Elsa är beroende av att att en bra relation till de största PR-byråerna för att få material till sin blogg, och hur byråerna i sin tur är beroende av Elsa för att få uppmärksamhet kring sina varumärken. För ett tag sedan debatterades det hela litegrand, till och med i DN, hittar inte/hinner inte leta efter artiklarna nu tyvärr.

Styleby visar i alla fall tydligt var de står. I senaste numret görs hemmahosreportage på PR-byrån Patriksson. Där Linn Gustafsson, Elins vän, som tidigare skrev den omåttligt populära bloggen; Linn, jobbar. PR-konsulterna inom modebranschen blir kändisar vars stil man kan sno och tidningen gör ännu ett snurr kring sig själv. Allt handlar om Elin och hennes kompisar, deras snygga kontor och drömmen om drömlivet. Att Levis Curve-jeans är en stooor finansiär är tydligt då man inte får öppna tidningen utan att först kolla in deras annons. Att jeansen sedan sitter på en och annan rumpa i det redaktionella delarna av tidningen kan nog inte vara en slump. Styleby säger det inte rakt ut men de försöker inte heller dölja hur tätt sammankopplade de är med PR-maskineriet och bör väl därför ha en eloge för sin (nästan)ärlighet i alla fall.

Återigen kan man konstatera att modemagasinen inte är en plats för någon som helst kritik mot branschen eller modet i sig, utan att de framförallt är kommersiella företag som existerar för att vi som läser skall köpa kläder. Och det gör väl kanske ingenting. Men man skall veta det. Men mode är utöver en jätteindustri också en kulturyttring och borde därmed behandlas som sådan. Shopping och konsumtion är bara en sida av modet som fenomen. Det finns så mycket mer än shopping att diskutera och filosofera över. Eftersom modetidningarna inte kan/vill så måste dagstidningarna och andra icke renodlade modetidningarna göra det. Därför är Nöjesguidens val av moderedaktör väldigt lyckat. Därför hoppas jag att mode snart har en självklar plats på kultursidorna i DN, Svd och andra dagstidningar och inte bara som lättsamma shoppingtips i söndagsbilagorna.