 |
| Köket |
I en tom trerummare på Oslogatan 8 i Stockholmsförorten Husby, har det under fem veckor varit full aktivitet. Konstprojektet Knitting House har tillsammans med ortens kvinnor och studenter från Konstfack gjort en stickad modell av den typiska Husbylägenheten. En lördag i oktober var det vernissage i Husby Konsthall.
Miljonprogramsförorten Husby visar sig från sin allra bästa sida denna strålande höstdag. En liten bit från centrum och dess höghus i betong ligger en klunga röda stugor omgivet av kolonilotter och motionsslingor. Detta är Husby gård. I ett av husen färdigställs de sista detaljerna inför dagens vernissage. Husby Konsthall skall visa upp resultatet av fem veckors intensivt mätande och stickande.
På rejäla byggställningar hänger stora tunna stickade stycken i behagliga grå- och rosatonade nyanser. Tillsammans bildar de en modell i 75 procentig skala av en typisk Husby-lägenhet. Väggar, fönster, kakel, handfat och toalett, allt finns med. Till och med proppskåpet i hallen. Med digitala stickmaskiner har man återskapat de olika tapeternas mönster och varje dörr har sitt eget handvirkade dörrhandtag. Fast allting hänger så klart lite grand. Garnets mjukhet i förhållande till fasta väggars hårdhet är påtaglig.
 |
| proppskåp |
Annika Enqvist som är curator för projektet fyller i:
– Vi har velat undersöka det politiska i det till synes opolitiska. Göra det privata politiskt. Utöver det rent praktiska med mätning, stickning och montering har vi velat skapa en ny sorts mötesplats där alla deltagare kommer till tals och får bidra med sina visioner, ambitioner och kunskaper.
Att hitta kvinnor som ville hjälpa till i projektet visade sig vara ganska lätt, då 80 procent av alla invånarna bor i precis den här typen av lägenhet. I Husby är arbetslösheten hela 50 procent och här finns en väldig massa arbetsmarknadsåtgärder. En av dem, Granby textilateljé, har flyttat hela sin verksamhet till lägenheten på Oslogatan 8 under de senaste fem veckorna.
Sammanlagt har ungefär 30 personer från elva länder plikttroget arbetat från morgon till kväll med skapandet av den stickade lägenheten.
 |
| Väggar |
Mevla Topcagic från Bosnien är föreståndare för Granby textilateljé och har varit med och lett arbetet. Hon har själv gjort de flesta virkade detaljer och tillbringat kvällen före vernissagen med att sy ihop väggarna till badrummet.
– Det har varit ett fantastiskt socialt projekt. För de arbetslösa kvinnorna här är det så viktigt att ha någonting meningsfullt att göra på dagarna. Vi har blivit som en familj som träffas, arbetar, lagar god mat och tränar på språket. Och så tänker man så bra när händerna arbetar.
Många av de stickande kvinnorna är här i dag och stämningen är uppsluppen. Det märks att de är ordentligt sammansvetsade och mycket stolta över resultatet. Det kramas, skrattas och skämtas. Utöver kvinnorna och deras anhöriga består den ungefär 50 personer stora publiken främst av unga elever från Konstfack, som är en av många samarbetspartners, och nyfikna Husbybor. Alla verkar känna alla och det känns lite som att vara på hemmafest.
Efter en stunds mingel i den lilla ljusa lokalen börjar dagens mycket ambitiösa program med föreläsningar och filmvisning.
Lena From från Stockholm konst, en underinstitution till Stockholm stads kulturförvaltning, berättar om olika typer av offentlig konst. Och om hur Knitting House uppfyller förvaltningens ambition att tänja på gränserna för vad som bland allmänheten uppfattas som offentlig konst.
Inger Bergström, konstnär och professor på Konstfack talar om textil som skulpturalt byggmaterial och lägger därmed ett konstteoretisk perspektiv på projektet.
– Textil som material är fyllt av politiska associationer, men det är inte bara ett material utan också ett görande. Det vi ser här idag är bara en del av hela verket. Till lika stor del består det av det vi inte ser, det sociala mötet, görandet, hela processen bakom. För deltagarna har stickningen blivit en metod till fördjupat seende. För betraktaren gör de synliga sömmarna och den stickade ytan att handen och arbetet bakom blir synligt. Den mänskliga närvaron blir påtaglig.
Elin Strand Ruin berättar mer ingående om hur själva arbetet gått till.
–Vi har mätt och mycket metodiskt försökt göra en exakt kopia av lägenheten. Projektet är en kärleksförklaring till livet som levts i dessa lägenheter men jag var också noga med att göra det till en riktig undersökning. Går det att översätta betong till garn? Hur exakt kan man vara? Det är även en undersökning i hur man kan skapa nya sociala rum.
Det konkreta arbetet är också vad som visas i den film som hör till verket. Filmen finns även på Husby Gårds hemsida.
Den stickade lägenheten är enastående i sig men är det något som är tydligt under vernissagen så är det just hur stor den sociala delen av projektet varit. En aspekt som riskerar att inte riktigt komma till sin rätt för den som endast ser det fysiska verket som ställs ut fram till och med den 24e oktober.
Flera av deltagarna tar tillfället i akt att tacka initiativtagarna och varandra, och man förstår att de senaste veckorna har varit mycket betydelsefulla för alla inblandade.
– Det här har varit en period med glädje men också stress. Vi har varit arga och ledsna när det blivit fel och när jag kom hit idag nästan grät jag av glädje över att se hur fint det blev. Elin sa att vi skulle göra det här perfekt, men jag vill att konsten skall visa upp det fula. Vi ville göra det perfekta jobbet att visa det operfekta. Jag hoppas att politiker inte glömmer oss invandrare utan ser att vi vill hjälpa till och bidra med allt vi kan, säger Rita Afshari i ett spontant tacktal.
Om det var några politiker i publiken är dock tveksamt.
– Det har varit ett fantastiskt socialt projekt. För de arbetslösa kvinnorna här är det så viktigt att ha någonting meningsfullt att göra på dagarna. Vi har blivit som en familj som träffas, arbetar, lagar god mat och tränar på språket. Och så tänker man så bra när händerna arbetar.
Många av de stickande kvinnorna är här i dag och stämningen är uppsluppen. Det märks att de är ordentligt sammansvetsade och mycket stolta över resultatet. Det kramas, skrattas och skämtas. Utöver kvinnorna och deras anhöriga består den ungefär 50 personer stora publiken främst av unga elever från Konstfack, som är en av många samarbetspartners, och nyfikna Husbybor. Alla verkar känna alla och det känns lite som att vara på hemmafest.
Efter en stunds mingel i den lilla ljusa lokalen börjar dagens mycket ambitiösa program med föreläsningar och filmvisning.
Lena From från Stockholm konst, en underinstitution till Stockholm stads kulturförvaltning, berättar om olika typer av offentlig konst. Och om hur Knitting House uppfyller förvaltningens ambition att tänja på gränserna för vad som bland allmänheten uppfattas som offentlig konst.
Inger Bergström, konstnär och professor på Konstfack talar om textil som skulpturalt byggmaterial och lägger därmed ett konstteoretisk perspektiv på projektet.
– Textil som material är fyllt av politiska associationer, men det är inte bara ett material utan också ett görande. Det vi ser här idag är bara en del av hela verket. Till lika stor del består det av det vi inte ser, det sociala mötet, görandet, hela processen bakom. För deltagarna har stickningen blivit en metod till fördjupat seende. För betraktaren gör de synliga sömmarna och den stickade ytan att handen och arbetet bakom blir synligt. Den mänskliga närvaron blir påtaglig.
Elin Strand Ruin berättar mer ingående om hur själva arbetet gått till.
–Vi har mätt och mycket metodiskt försökt göra en exakt kopia av lägenheten. Projektet är en kärleksförklaring till livet som levts i dessa lägenheter men jag var också noga med att göra det till en riktig undersökning. Går det att översätta betong till garn? Hur exakt kan man vara? Det är även en undersökning i hur man kan skapa nya sociala rum.
Det konkreta arbetet är också vad som visas i den film som hör till verket. Filmen finns även på Husby Gårds hemsida.
Den stickade lägenheten är enastående i sig men är det något som är tydligt under vernissagen så är det just hur stor den sociala delen av projektet varit. En aspekt som riskerar att inte riktigt komma till sin rätt för den som endast ser det fysiska verket som ställs ut fram till och med den 24e oktober.
Flera av deltagarna tar tillfället i akt att tacka initiativtagarna och varandra, och man förstår att de senaste veckorna har varit mycket betydelsefulla för alla inblandade.
– Det här har varit en period med glädje men också stress. Vi har varit arga och ledsna när det blivit fel och när jag kom hit idag nästan grät jag av glädje över att se hur fint det blev. Elin sa att vi skulle göra det här perfekt, men jag vill att konsten skall visa upp det fula. Vi ville göra det perfekta jobbet att visa det operfekta. Jag hoppas att politiker inte glömmer oss invandrare utan ser att vi vill hjälpa till och bidra med allt vi kan, säger Rita Afshari i ett spontant tacktal.
Om det var några politiker i publiken är dock tveksamt.
 |
| Konststudenter |
No comments:
Post a Comment